2018-05-08 - Vila i frid fina farfar♥

Förra Tisdagen vaknade jag upp av ett sms från pappa. -Ring så fort du har vaknat. Jag kände redan då att det vred sig i magen,pappa brukar nämligen alltid ringa om det är något han ska berätta eller om det är något speciellt. Så jag gick upp och styrde med mina rutiner dock fortare en vanligt,jag måste verkligen göra dom annars kan jag inte konsentrera mig på något viktigt för jag tappar fokus. I allafall. Jag satte mig ute i solen och ringde upp. Pappa pratade på som vanligt det lät liksom inte som något hade hänt , han nämner att farfar hade ramlat igår och fått en spricka och jag får liksom panik och frågar direkt om det gick bra och då , då säger han att farfar gick bort på morgonen. Jag blev helt tyst , sen började tårarna komma och pappa förklarade allting och han och min faster hade sovit där över natten. Han hade somnat in i sin säng,som han ville och var i sitt hem där hade han sagt att han ville vara.

Nu är han och farmor tillsammans igen. Från att jag aldrig har varit med om att någon har lämnat mig till två stycken på bara några månader. Det är förjävligt. Hur i hela h*lvetet ska jag klara av det i livet som pågår nu? Den dagen farmor lämnade så lämnade en del av farfar redan då , han sjönk ihop och sa rakt ut att det är så tomt. Han blev sämre och hamnade på sjukhus efter veckor hemma , därefter på ett ålderdomshem men redan när jag hörde att han skulle flyttas dit så sa jag att farfar aldrig kommer gå med på det eller vilja göra det. Men han gjorde det tills han blev något bättre. Men han ville som sagt vara hemma. Men därefter gick det fort och han orkade inte andas mer. Flera år av sjukdomar blev värre när han tappade hoppet och jag tror att han inte ens ville fortsätta kämpa i slutet.

Det värsta av allt var. Den första känslan som flög igenom min kropp när pappa berättade var att fy fan vilket misslyckat barnbarn jag var till både farmor och farfar sista tiden. Men framförallt sista tiden mot farfar. Jag har inte varit förbi honom , ringt för att prata med honom när jag vet hur ensam han har varit där hemma. Hur rutten är jag? Varför? Jag har bara kört på med mitt liv här hemma. När det sista jag skrev när farmor lämnade var att man ska ta vara på dom som är vid liv och hälsa på dom och visa uppskattning hela tiden. Så gör jag tvärtemot vad jag själv säger. Fan.Fan.Fan. Det är inte okej någonstans. Jag vet att det är försent nu,men förlåt farfar för att jag inte kom förbi på en kopp kaffe och pratade skit med dig när du mådde som sämst. Förlåt för att jag inte såg bilden på mig och min syster du la upp för två veckor sedan på din sida , om jag hade sätt det hade jag love bombat den. Förlåt att jag bara tänkt på mig själv. Hoppas du inte lider längre där du är nu och att du håller om farmor där uppe och att ni kan börja om igen och är friska.♥

Folk har sagt till mig att det är så här det är. Du är vuxen och har ett eget liv , det blir så här då. Man kan inte alltid tänka på allt man måste göra hela tiden för då blir man knäpp. När man har vägarna förbi så stannar man ibland,och ibland inte. Dom var glada dom gångerna ni hördes och syntes och såklart vill man alltid höras oftare. Så intalar man sig själv att det är nog lite så. Men samtidigt är det dåligt,man kan alltid göra mer. Kan ingen säga en spontan tanke? Helt ärlig bara så där. En tankeställare har jag fått minsann.

Och till pappa. Världens finaste och strarkaste människa. Som har förlorat båda sina föräldrar på kort tid ändå står på benen och lägger tid på sina barn och jobbar även att han mår skit. Jag kan inte ens föreställa mig vad han går igenom för känslor just nu(och hans syskon) att han ligger sömlös på nätterna men ändå går upp när klockan ringer och kör all in om dagarna. Lite för mycket all in om ni frågar mig. Jag blir ledsen när jag tänker på det , min kung , förebild och mitt livs människa går igenom den tuffaste tiden någonsin just nu och det jag kan göra är att fråga hur han mår och ibland krama om honom. Det är nu jag skulle vilja  vara hemma igen, sitta i soffan med pappa med en varsin popcornskål och krama om honom och säga att det är okej att vara ledsen och stanna upp. Om jag kunde skulle jag ge pappa allt och lite till. Min pappas pappa finns inte , tanken av att min pappa skulle försvinna finns inte i min värld. Aldrig vill jag vara med om det. Det han går igenom nu är obeskrivligt.

Usch. Hatar döden. Vill inte tänka framåt mer nu. Mår bara så fruktansvärt dåligt. Jag har varit bra på att leva i nuet men nu skrämmer jag upp mig själv mer en någonsin.