Hej och sorry för dåligt uppdatering här inne flera dagar i rad . Jag har jobbat dygn och även hela helgen så har varvat med att sova och äta i stort sätt . Det är lite jobbig tid för mig just nu också , även att jag sa till mig själv i början av året att inte deppa över små saker och sätta mitt mående i första hand så kan man ändå inte styra över det , tyvärr! Det har inte hänt något och allt är bra runt omkring mig . Men ni vet ju att jag jobbat på mig själv i väldigt många år nu och självklart har det blivit bättre dom senaste åren men det är inget som försvinner helt och nu är hjärnspökena där igen . Förr var det mer hur ful jag tyckte jag var och att jag äcklades av mig själv i det stora hela , idag trivs jag inte med mig själv men idag är det mer misslyckanden och värdelös känsla som är där . Bara ett sms jag fick av baba häromdagen som "jag är så jävla stolt över dig" fick mig att bryta ihop fullständingt och samtidigt hann tanken , hur kan han vara det? flyga förbi . Men jag vet också att på bara ett år har jag lyckats skaffa mig en jobb som jag älskar och är mer på banan en innan . Ekonomiskt sätt klarar jag mig själv , även att det är på gränsen vissa månader så vet jag att jag ändå kan . Sen har jag alltid min sambo att luta mig tillbaka på och det är inte alla som har så jag vet att jag ska vara väldkigt tacksam över livet . Jag tror att dom som inte varit i en situation likt den här inte har en aning om hur jobbigt det kan vara , utan vräker ut sig saker som att det bara är att trycka bort . Jag kan vara fruktansvärt lycklig ena timmen och jag tänker inte på allt som jag borde göra eller det negatvia sen andra timmen kan jag sätta mig i duschen och skrika och känna mig så ensam att , att det finns fan ingen som förstår mig . Förstår allt som händer i mitt huvud och att jag inte klarar att ta tag i vissa delar själv . Som att jag vill öppna en låda och visa hur min hjärna fungerar ibland . Men det går ju inte . Men så får jag också vara tacksam för dom som försöker och förstår mig så gott det går och kan sitta i min soffa och halvsova utan att säga något .  Mina vänner jag får träffa hemma , på jobbet och mina lediga dagar . Så , så ensam är jag inte även fast det känns så ibland . Vi pratade om att jag har nu bloggat i åtta år(?!) hel GALET . Och dom frågade mig varför jag startade den , om det var ju för att skriva av mig och få ur allt som jag inte kunde säga . Och ja , så var det ju! Fan så långa texter jag skrev förr . Det här är ju ingenting . Och så skönt det var varje gång när jag hade tryckt på publicera även att jag ibland var lite för grov och fick skit för saker som stod med . Men det gör jag aldrig längre . Jag brukar påbörja en text men avslutar den aldrig . Det kan verka lite konstigt kanske , men jag tror att jag håller för mycket inom mig och aldrig skriver lika mycket längre att det är det som gör att jag tar ut det på mig själv istället  . Jag väljer alltid att skriva en att prata med någon . För när jag pratar blir det oftast bara fel och jag får ändå inte ut det jag verkligen vill , så därför har det alltid varit så enkelt att säga "gå in på bloggen , så förstår du" . Ja , jag märker ju själv att jag behövde skriva . Det här inlägget skulle bara handla om att jag har jobbat . :-) Snart är det ljusare tider och förhoppningsvis så blir man mer postitiv av det . Nu väntar jag på Mysan som jag tänkte umgås med min lediga dag denna vecka . Tack för att ni lyssnar .