”Jag är inte ledsen och jag saknar inte dig. Jag saknar det. Du vet den där tiden, tiden när vi var oslagbara. Det fanns inte jag, utan bara vi, vi gjorde allt tilsammans. Jag gråter nästan över tanken över att jag inte längre trivs på ditt bröst, att jag inte längre tycker att du luktar min. Att jag inte ens vill ha sex med dig längre, jag äcklas av den tanken.

Hela den här sommaren har gått åt till att glömma oss. Att intala mig själv att det bara är jag, jag och jag. Jag gör mina egna beslut, att det du säger inte längre spelar någon roll. Visst har det blivit fel ibland, men det är del av att stå på egna ben, va? Jag älskar att bara vara min egen, nästan lika mycket som jag hatar det har jag kommit fram till. Ibland så vill jag bara sitta hemma i min egen lägenhet, ibland så vill jag bara ha dig brevid mig och hålla dig i handen och blunda så hårt jag kan. Så att jag kan låtsas att allt var som förut. Även om jag hellre skulle dö än att gå tillbaka till dig. Och ibland så vill jag bara träffa någon annan. För jag vet att det finns andra mycket bättre.

Jag har träffar en kille, eller snarare träffade ett tag, kanske man ska säga.  Egentligen så var jag nog aldrig kär i honom. Jag tyckte bara att allting var så spännande. Men det var nästan för perfekt. Han var trevlig, charmig, sjukt snygg och han hade karaktär. En sån kille man visar upp för sin mamma. Men jag kunde verkligen inte fastna. Vår relation var kort och knepig. Den är svår att förklara, men är lätt att känna.”